Rasism, ojämlikhet och framtidstro – Ihsan Kellecioglu om barns livsvillkor och skolans betydelse

Ihsan Kellecioglu är en av Sveriges mest erfarna röster inom socioekonomisk utsatthet och barns livsvillkor. Han har arbetat på myndigheter som MUCF, Delegationen mot segregation och i civilsamhället på bl.a. Rädda Barnen och Amnesty och är även en flitig debattör och skribent. Hösten 2026 är han aktuell med boken När barnen bär vårt fall – En berättelse om rasism, klass och värdighet.

Varför valde du att skriva boken?

Jag tyckte att det saknades perspektiv i debatten om de eviga frågorna kring våld, integration och invandring. Genom boken vill jag nyansera debatten och ge andra perspektiv utifrån mina egna erfarenheter, men framför allt genom barn och ungas röster. Inte minst utifrån de barn och unga som jag har mött under två decenniers arbete runt om i landets miljonprogramsområden.

I boken har du ett kapitel som heter ”Skoldebattens blinda fläck” – vilken är den blinda fläcken?

Den blinda fläcken är, enligt mig, de låga förväntningarna på elever, framför allt på elever som inte tillhör normen eller som lever i så kallade utsatta områden. Det är en bild som bekräftas av forskare, elever, lärare och Skolinspektionen, men som sällan, eller aldrig, lyfts som en central fråga för elevers utveckling och skolresultat.

När går det bra för elever i en skola – vad behöver finnas på plats? Vad är dina erfarenheter av det?

Självklart krävs höga förväntningar och en tro på alla elevers förmåga. Därefter behövs ett visionärt ledarskap, regelbunden uppföljning av elevernas utveckling, föräldrars närvaro och engagemang samt mångfald bland lärare och övrig personal. Det är de faktorer som jag har funnit återkommer när en skola når goda resultat och skapar en trivsam miljö, särskilt i miljonprogramsområden.

Om du fick ge ditt 15-åriga jag ett råd, vad hade du sagt?

Att tro mer på mig själv och förstå att jag med tiden kommer att lära mig saker, exempelvis att bli bättre på att hantera de känslor och tankar som uppstår i livet. En sak till: det finns inga svar – sökandet är en del av livet.

Vem var din förebild när du gick i högstadiet och gymnasiet?

Förutom att jag älskade fotboll och hade många fotbollsspelare som idoler blev nog Malcolm X en förebild för mig under gymnasietiden. Han var min första idol utanför fotbollsvärlden, efter att jag hade läst hans självbiografi.

Vilken roll kan aktörer som Läxhjälpen spela för att motverka det du beskriver i boken?

Jag tänker på två delar. Den ena är att vara en viktig röst i skolfrågan utifrån det ni som organisation ser och hör från elever och lärare runt om i landet. Den andra är att stötta skolor och elever i det kompensatoriska uppdraget, som skolor tyvärr inte alltid har tillräckliga resurser för att tillgodose.