Mattias Hallberg om ”never to late”-rörelsen och vikten av tidiga åtgärder

Den nationalekonomiska forskare som oftast citeras när det kommer till barns
uppväxtvillkor och utbildningens betydelse för framtids livschanser är nobelpristagaren
James Heckman. Han har både med teoretiska och empiriska belägg bevisat att tidiga
insatser för att utjämna livsvillkoren är de som är mest kostnadseffektiva och som ger störst
effekt. Detta har också fått stort genomslag bland politikers sätt att tänka kring skolpolitik.
När Regeringen skulle utöka timplanen och se till så att svenska elever skulle få fler
undervisningstimmar i grundskolan så valde man att utöka den i lågstadiet – just med
hänvisning till att tidiga insatser får större effekt.

Denna heckmanska syn på utbildningspolitik har också gjort ett antal forskare och politiker
skeptiska till stödåtgärder som riktar sig till äldre elever. Många skoldebattörer har hävdat
att Sveriges låga resultat i internationella kunskapsmätningar delvis beror på att vårt
skolsystem under lång tid just fokuserat på sena åtgärder. Det har påpekats att grannlandet
Finland har mycket mer av specialundervisning redan i lågstadier för elever som inte når
målen. I Sverige har vissa pedagoger vittnat om att det finns en ”vänta och se”-mentalitet
som gör att stödåtgärder först sätts in när det redan är försent.

En liknande diskussion har pågått i USA och där har nya forskningsresultat gett upphov till
en ”Never to late”-rörelse som istället betonar att väl genomtänkta, riktade stödinsatser för
elever i tidiga tonåren faktiskt kan ha stor betydelse. I en ny forskningsartikel (1) (ännu ej
granskad enligt peer-review processen) från USA visar en 10-tal forskare på just detta. De
utvärderar ett läxhjälpsprogram i Chicago som riktar sig till high school elever med låga
skolresultat. Läxhjälparna är studenter som nyligen avslutat en universitetsutbildning.
Denna nya studie sticker ut eftersom det visar på mycket goda resultat i förhållandet till
stödinsatsens kostnad. Forskarnas förklaring till detta är följande: för yngre elever med
sämre förutsättningar är det viktig med kvalitativ klassrumsundervisning. För de som av
olika anledningar ändå ”faller igenom” eller får problem i de tidiga tonåren så är det svårare
att kompensera med bara utökad ordinarieundervisning. Det behövs mer av en-till-en eller
en-till-två undervisning där läraren också hjälper till med motivation, studieteknik och
ingjuter självförtroende, vilket kan vara svårt att lyckas med i ett stimmigt
högstadieklassrum, oavsett hur bra lärare man än är.

Denna forskning baseras på amerikanska förhållanden och vi vet inte hur väl de går att
översätta till den svenska kontexten. Men de lyfter frågor som har att göra med hur vi med
begränsade resurser bäst kan hjälpa elever med utmanande familjebakgrund att få en
bättre start i livet. Under de senaste åren har det varit ett mycket stort fokus på tidiga
insatser, men sett i ljuset från denna nya studie kan det vara läge för politiker och skolledare
att tänka mer kring vilka åtgärder som ska sättas in när än att bara styra stödåtgärder till de
tidiga åren.

___________________________________________________________________________

1 https://www.nber.org/system/files/working_papers/w28531/w28531.pdf

Text skriven av Mattias Hallberg