Möt vår läxhjälpare Annika

Under våren kommer små intervjuer med våra läxhjälpar-hjältar att publiceras på vår hemsida och i våra sociala medier. Idag läser vi om Annikas histroria, om varför hon jobbar som läxhjälpare och om ett minne med en elev som hon minns.

Hej, mitt namn är Annika Ruge, jag är 24 år gammal och pluggar kandidatprogrammet inom mänskliga rättigheter i Lund. Tidigare har jag läst en juridisk kurs och franska – också här i Lund. Jag jobbar på Värner Rydén Skolan i Malmö och har jobbat på Läxhjälpen sedan september 2016.

Jag började jobba på Läxhjälpen, därför att jag är övertygad om att utbildning är vår viktigaste verktyg i strävan efter ett mer jämlikt samhälle. Att kunna inspirera elever till att plugga och höja sina betyg öppnar inte bara dörrar för dem själva utan bidrar i längden till en mer rättvis fördelning av chanserna på arbetsmarknaden. Det låter kanske något ideologiskt men jobbet på Läxhjälpen har en otrolig pragmatisk dimension genom att vi som läxhjälpare får vara ute på fältet där vi faktiskt träffar eleverna flera gånger i veckan och lär känna dem. Det sättet att tänka och arbeta är någonting som jag kan ställa mig bakom till hundra procent – därför arbetar jag på Läxhjälpen.

Jag tror att Läxhjälpen gör en otrolig stor skillnad både i samhället och för eleven. I samhället därför att, som jag nämnde ovan, chanserna att minska arbetslöshet och utanförskap är störst om börjar arbeta emot det så tidigt som möjligt. Jag har själv varit med om en skoltid, där jag i efterhand inser att jag inte har blivit sedd överhuvudtaget. Det kom först på universitet. Därför tror jag att Läxhjälpen gör stor skillnad för elevernas självförtroende och dess syn på sin egen framtid. I och med att de genom läxhjälparna får en idol att se upp till som i sin tur bekräftar eleven i sin identitet och förmåga att klara skolan. Detta kan vara det lilla som krävs för att får en ung individ att tror på sig själv och bli motiverad till att ta ansvar för sin framtid.

Jag har en elev, som verkligen har det svårt med koncentrationen. I början kom hen inte alls ofta till passen, tills det blev en varning. Jag har sedan insett att jag borde ta ansvar för att den där eleven kommer regelbundet till Läxhjälpen så jag satte mig med eleven och vi började prata. Det visade sig att eleven hade det jobbigt hemma och att hen hade upplevt att lärarna inte tog hen på allvar.

Idag missar eleven inte ett enda pass, har fixat ett sommarjobb och hjälper mig att fixa i ordning fiket varje pass. Eleven skriver dagbok på engelska under de passen där hen har det svårt med koncentrationen istället för att leka med mobilen och verkar gladare rent allmänt. Detta är ingen dramatisk händelse men jag är övertygat om att vi genom Läxhjälpen har kunnat förändra någonting avgörande i elevens liv. Kanske var det bara att hen blev bättre på engelska men kanske så var det så mycket mer nämligen att eleven kände sig sedd av oss, bemött på samma ögonhöjd, lyssnad på och tagen på allvar.

(Annika i mitten, på huk i grå halsduk)