Sitter på vagnen på väg till Biskopsgården

Sitter på vagnen på väg till Biskopsgården och läser mail från Anna, hon har sammanställt vår senaste elevutvärdering som bland annat visar att 90 % av eleverna har fått bättre studieteknik, 83 % ökat självförtroende och 89 % ökad motivation att studera vidare. Det som berör mig starkast är som vanligt barnens egna ord, man kan riktigt höra deras röster. Och jag blir varm och glad, läs själva;  

Det som har varit bäst med Läxhjälpen är min läxhjälpare. Utan henne hade jag inte klarat det.

Läxhjälpen är bäst. Jag hade F i många ämnen, men jag har höjt mig och nu har jag C och många B. Tack för all hjälp.

Det bästa med Läxhjälpen är allt stöd man fått från läxhjälparna, deras engagemang och mina höjda betyg. Vi får hjälp när vi behöver, och våra läxhjälpare förklarar så vi fattar.

Jag har förbättrat min studieteknik, höjt mina betyg och haft kul samtidigt! Mina läxhjälpare är som min familj.

Det bästa med Läxhjälpen är att få nya vänner och bättre självförtroende. Jag har fått mer lust att studera, lärt mig mer och tycker det är roligare i skolan. Att gå på Läxhjälpen är en möjlighet alla borde ha” 

Jag hoppas att det gått lika bra för de andra som för mig! Jag önskar att alla barn fick den här chansen.

Jag har höjt mina betyg och jag är stolt. Och min mamma är stolt. Det är det bästa.

Det här är citat från 15-åringar i socioekonomiskt utsatta områden, områden där arbetslösheten och barnfattigdomen är alarmerande hög, där det är dubbelt risk att drabbas av hjärtinfarkt, stroke och depression och tre gånger så stor risk att få diabetes och en betydligt kortare livslängd jämfört med bara några spårvagnshållplatser bort. Där skolornas samlade betygsresultat är oacceptabelt låga år efter år för att inte tala om vuxnas förväntningar på barnen. Där ansvariga kommunpolitiker förklarar siffrorna ännu ett år med “Ja men det är enligt förväntan…”. De här citaten är från barn, som liksom alla barn, bär en enorm potential och som om vi inte ser dem och finns för dem, riskerar att tappa.

Varje år återkommer också röster som ovan om att “Alla borde få den här chansen och hoppas att det gått lika bra för de andra”. Min bild är att våra barn många gånger är smartare och mer empatiska än vi vuxna. De förstår. De tänker på andra. Vi borde lyssna mer på barn och unga. Det tänker jag på när jag sitter här på spårvagnen i ett av Sveriges mest segregerade områden.

Många, många av våra elever jag träffat under åren har ingen plats att läsa läxan på hemma än mindre hjälp hemifrån, många, många saknar ro på lektionen och hinner inte få hjälp i stor klass med många behov, och många med ett nytt språk, många, många känner ingen som läser på högskolan, många har arbetslösa föräldrar, många, många har låginkomsttagande ensamstående förälder, många utan mammapappas nätverk som kan hjälpa till att fixa sommarjobbet eller spännande praktiken, många, många unga som saknar drömmar. En sak har de gemensamt, alla, alla barnen jag har träffat (en del kanske det bara ligger lite dolt hos) VILL klara skolan, VILL lyckas, VILL göra sin mamma, sin pappa stolta!

Tänker på de sorgligt ökande klyftorna mellan barn exempelvis här jämfört med i Älvsborg en bit härifrån och på hur barns familjebakgrund idag så starkt påverkar hur eller faktiskt OM man klarar grundskolan. Tänker på alla barns rätt till att få förutsättningar att lära sig läsa, räkna och skriva, förstå en tidningstext, nå sin fulla potential. På skolans viktiga uppdrag – att vara kompenserande. Det är just det som driver mig i arbetet med Läxhjälpen, att vi inte kan ha ett samhälle där barn stämplas från början – utanför eller innanför. Är det värdigt ett demokratiskt samhälle?

Vårt namn, Stiftelsen Läxhjälpen, sticker kanske inte ut i allt läxhjälpsprat, men det gör vårt arbete. Som enda läxhjälpsaktör är vi den enda som riktar stödet till de som behöver det som mest och vi redovisar resultat, 10 år tillbaka i tiden, mycket goda resultat dessutom, 95 % höjer betygen. Vi är alltså bättre på att handla än att snacka. Och allt handlar om så mycket mer än en läxa. Det handlar om unga förebilder, om att ha någon som tror på en, som ringer när man saknas, som har tid att förklara färdigt och lyssna.

Vi startar i skolor där ibland så få som 3 av 10 elever går vidare till gymnasiet. Vi samarbetar med skolan men kör vår egen nu väl beprövade metodik, ett strukturerat läxhjälpsprogram. Näringslivet finansierar läxhjälpstimmarna och våra 400 unga högskolestudenter får bra lön för sitt jobb som läxhjälpare. Vi skriver kontrakt med eleverna – som vid start har underkänt betyg, vi har höga förväntningar, ställer krav, jobbar målinriktat och läxhjälparen blir en viktig och fin förebild som verkligen lär känna eleven.

Förra veckan kickade vi igång över 1 000 elever som i Läxhjälpsprogrammet får 6 timmars studiestöd i veckan av sina engagerade läxhjälpare. Jag vill passa på att tacka alla våra ovärderliga partners – innovativa företag och privatpersoner, alla med olika partifärg, som är smarta och ser att det blir för dyrt att bara stå bredvid och titta på, företag som ser värdet och vinster att samarbeta med oss. Vinster på så många plan.

Nu fortsätter vi detta vårt tionde läsår att kämpa för alla barns rätt till en bra och likvärdig skolgång, för ett inkluderande samhälle, där barn får vara barn och drömma och utvecklas. Avslutar med vad en klok och cool kille i sjunde klass i Hjulsta nyss sa “Min läxhjälpare Stellan han kan allt och läxhjälparna är så motiverande. Kunskap är makt!”

Vårt arbete behövs mer än någonsin och vi ska fasen ta tillvara alla fina och kloka ungar!

 

Maria Arneng,
Generalsekreterare, Stiftelsen Läxhjälpen