Min läxhjälpare tror på mig. Att jag kan.

Nyligen sa en kommunpolitiker, högst ansvarig för skolan i en kommun, till mig att jo men det är “enligt FÖRVÄNTAN” som betygsresultaten är så låga i den skolan, i just det området. Han pratade om nyanlända, stora utmaningar, många problem och att jag ska veta att det är så SPECIELLT i just det här området. Jag tycker att det stoppar upp utveckling när man gömmer sig bakom uttryck som “enligt förväntan” och jag tycker inte att det är försvarbart att säga så när en skola visar katastrofresultat 9 år i rad. Är det att just “de där” barnen är mindre motiverade, har lägre förmåga att lära sig läsa och skriva eller mindre lust att delta i idrottsaktiviteter? Nej. Såklart. Det handlar om hur vi har förmåga att möta det behov som varje barn och ungdom har. Och vilka förväntningar vi har på dem.

Under mina 10 år med arbetet med Läxhjälpen har det så skrämmande tydligt slagit mig hur olika vi ser på barn, vilka enormt olika förväntningar vi, vårt samhälle har på barn och unga – bara beroende på var de bor, var de kommer ifrån.

Forskning visar på att positiva förväntningar, respekt och öppenhet leder till motiverade elever och bättre resultat. Att motivation inte är en egenskap som man har eller saknar utan att det snarare är en följd av tidigare erfarenheter och det bemötande man får.

Skolans uppdrag är att ge alla elever förutsättningar och möjligheter att nå minst godkänt. En av de viktigaste förutsättningarna för att alla elever ska kunna utveckla sitt lärande och nå högre resultat är att lärarna har höga förväntningar på dem. Skolinspektionen har i en stor forskningsstudie visat samband mellan skolor där man tycker godkänt är ett tillräckligt betyg och låga förväntningar på eleverna. Skolans bedömningskultur påverkar således förutsättningarna att främja elevens kunskapsutveckling. Och här talar vi alltså om högsta ansvariga för skolor, eller faktiskt hela vårt samhälle som ju har så låga förväntningar på barn i vissa områden låga förväntningar och krav på skolor, som menar att det är enligt förväntan att 70% av eleverna inte ens når godkända resultat år efter år.

Det handlar också om olika värde. För vi kan alla säga och skriva under på att alla barn självklart har lika värde. Men menar vi det på riktigt när vi låter klyftorna växa så kraftigt mellan barn. Att samhället tycker att det är ok att det ex resultatmässigt ser ut som det gör i vissa skolor där kanske föräldrarna inte har rösten/ förmågan eller ingen för barnets talan för rätten till en god utbildning. Bara små saker som jag ser varje dag – I vissa skolor blir det ramaskri och föräldrakrismöten om håltimmen ligger lite fel i schemat medan det i andra skolor inte ens lyfts på ögonbrynen när eleverna har haft oräkneligt många olika vikarier i matematik under ett helt läsår.

Jag är övertygad om att det går att bryta utanförskap och segregation och nyckeln är utbildning, bra skolor för alla barn där alla får möjlighet att utvecklas och nå sin fulla potential. Det måste tas gemensamma politiska beslut över blockgränserna så att skolfrågan kan lösas, att det inte är värdigt ett demokratiskt samhälle att vi har sådana enorma klyftor mellan skolor/områden och att samhället så tidigt delar in barn i innanför eller utanför.

Jag vill avsluta med att berätta om när jag hälsade på våra läxhjälpsgrupper i Skarpnäck sist och började prata med Mikey, en av våra tidigare elever på Läxhjälpen och nu själv läxhjälpare parallellt med högskolestudier. Vi pratade länge, hans historia var personlig och jag jag blev berörd. Här är en kort sammanfattning gjord av honom själv;

”Jag har alltid hatat när någon säger till mig vad jag ska göra. Som ung ville jag bestämma själv och gå min egen väg. Under högstadietiden förklarade mina lärare att jag aldrig kommer kunna gå vidare till gymnasiet om jag inte börjar ta skolan på allvar. Ju mer de tjatade desto mindre brydde jag mig. I mitt huvud var det bara mina åsikter som betydde något och att bli ifrågasatt var det värsta jag visste. Jag minns hur dum jag kände mig när någon sa att jag hade fel. Jag inser nu att den attityden kunde förstört mitt liv. I slutet av högstadiet fick jag börja på Läxhjälpen. Där var det fullt fokus som gällde och läxhjälparna gjorde det väldigt tydligt att jag var ansvarig för hur min framtid skulle se ut. De ställde krav på ett vänskapligt sätt och de var de första personerna som jag vågade be om hjälp från. Tanken på min gamle läxhjälpare ger mig gåshud, han är min förebild och det är tack vare honom som jag jobbar som läxhjälpare idag. Att det gått så bra.”

Idag jobbar jag med att påverka mina elevers liv på samma sätt som min gamla läxhjälpare påverkade mitt. Jag har fått chansen att jobba i min gamla högstadieskola där jag numera sitter och fikar med de lärare som jag en gång hatade. Mina elever är syskon till de kompisar som jag gick i skolan med och för mig är det en ära att få chansen att hjälpa dem nå sina drömmar.

Jag pratade även med en av hans elever som berättade varmt om Mikey, hur det betytt så mycket att han tror på henne, att hon visst skulle klara, att han ser henne hjälpte och han peppade henne, att hon först inte trott på sig själv men att hon nu gjorde det. I höst börjar hon gymnasiet.

Det är en så härlig känsla varje gång, och det händer oftare och oftare för varje år som går, att våra tidigare små högstadieelever nu blivit högskolestudenter och söker jobb hos oss och blir helt fantastiska läxhjälpare och förebilder i sina gamla skolor. Cirkeln sluts, det är hållbarhet på riktigt. Inget tomteblossprojekt i förorten.

Maria Arneng, generalsekreterare Stiftelsen Läxhjälpen