En skola för vissa — utan vinnare

Skolverket presenterade förra veckan ännu ett år av nedslående resultat och skolans misslyckande – sjunkande gymnasiebehörighet och stora skillnader mellan elevgrupper. Barn till kortutbildade föräldrar är de största förlorarna liksom pojkarna. Och det finns inga vinnare, den totala gymnasiebehörigheten i landet har sjunkit till 82,5 %.

I 10 år nu har vi på Läxhjälpen kämpat för alla barns rätt till att få förutsättningar och stöd att klara skolan, kämpat för en mer rättvis skola. För den ojämlika skolan är ett av våra största samhällsproblem. Förr kunde Sverige stoltsera med en skola för alla, en skola där alla elever, oavsett samhällsklass och bakgrund, fick en god grundutbildning och en ärlig chans att läsa vidare på gymnasium och högskola om så önskades. I dag finns grundskolor där upp till 70 % av eleverna inte tar sig vidare till gymnasiet. Elever kan gå nio år i den svenska grundskolan och ändå sakna grundläggande kunskaper i svenska, matte och engelska.

Vår skola för alla har under de senaste 20 åren förändrats och blivit en skola för vissa, och det är en sådan orättvisa att vi borde gå man ur huse och skrika högt. Att vi inte protesterar mer är ett mysterium. Men skolor som kämpar med låga resultat ligger inte i de områden där den bildade medelklassens barn går i skolan. Istället är det skolor i socioekonomiskt utsatta områden som hamnar i botten av Skolverkets statistik år efter år. Där kommunpolitiker förklarar siffrorna ännu ett år med “Ja men det är enligt förväntan…”.

Förutom att det innebär en mindre stark och påläst grupp som kan protestera mot saker som nedskärningar, brist på utbildade lärare, ständiga rektorsbyten, otrygga miljöer — ja listan kan göras lång — så leder det ofta till att skolans problem ses som ett integrationsproblem, eller ett” invandringsproblem”, och då blir ansvarsfrågan än mer luddig. Är det lärarna, de enskilda skolorna, kommunen eller staten som har misslyckats när 18 600 barn i år inte klarar grundskolan? En siffra som år efter år tyvärr ökat stadigt.

En sak som är säker är att det inte är barnens fel, men det är de som drabbas. Det är de som stämplas – utanför eller innanför. Och varje elev som inte klarar grundskolan är ett misslyckande. Ett misslyckande som riskerar att leda till ett långvarigt utanförskap som innebär enorma konsekvenser inte enbart för individen, utan för hela samhället.

Möjligheten att göra en ”klassresa”, att bli den första i familjen som väljer en akademisk bana, har minskat drastiskt för de barn som växer upp i utanförskapsområden i Sverige idag. Det är en stor orättvisa, och ett skamligt misslyckande för Sverige.

Att inte politiker kan enas över blockgränserna i en så oerhört viktig fråga som skolan och våra barns framtid — allas framtid, är för mig en gåta. Men innan den gåtan är löst kämpar vi vidare med de konkreta åtgärder som faktiskt går att genomföra NU, och som gör skillnad för elever som går i skolan idag. För de finns. Vårt Läxhjälpsprogram är en sådan åtgärd. Med Läxhjälpsprogrammet får skolor som behöver det som mest hjälp med det kompensatoriska uppdraget och eleven får stöd att höja och nå godkända betyg, en ung vuxen förebild, någon som har tid att lyssna, förklara färdigt, en plats med lugn och ro, någon som tror på en, har höga förväntningar, peppar och som är en dörröppnare och inspiratör till fortsatta studier, jobb och möjligheter.

Jag vill avsluta med att återigen tacka alla våra fina partners som med ovärderlig finansiering och stort engagemang möjliggör vårt arbete som fått tusentals barn att höja underkända betyg, ökat sin motivation, sitt självförtroende och drömma större. Tack!

Maria Arneng,
Generalsekreterare, Stiftelsen Läxhjälpen